Logga in Skapa konto

Logga in

   
     
 

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Kategorier
    Kategorier Visar en lista på kategorier från denna blogg.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar från denna blogg.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favorit bloggare på sidan.
  • Gruppbloggare
    Gruppbloggare Hitta din favorit grupp-bloggare här.
  • Logga in
Senaste inlägg

1987 när jag som 23-åring solade vid poolen på hotelltaket dagen efter den lilla modevisningen i Cannes kom Madame Tacque fram till mig: ”Katarina, om du vill är du välkommen till huset Balenciaga.” Hon erbjöd migjobb i Paris. Några veckor senare kom ännu ett fint erbjudande från Harry Winston Jewellery. Nöjd och stärkt av att ha fått frågan förstod jag att man i min unga person såg någon som kunde sälja ett plagg eller en juvel. Vilket ju skapande i slutänden handlar om. Att någon ska vilja äga och betala för konstnärens kreationer, eller lyssna till dess uttryck så att konstnären kan leva vidare.

Fick uppdraget och äran att formge ett smycke till Årets Magmakvinna 2016. Det blev en humla i silver med gulddetaljer. HUMLAN: Gör gott, är arbetsam och speciell till nytta för många. Att jag själv skulle få MAGMAS kulturstipendium var en nyhet för mig och när jag såg motiveringen blev jag så glad och varm: "Katarina har ett öppet hjärta och ett engagemang som smittar av sig till alla och envar. Den kraft hon utstrålar i sitt skapande både som mezzosopran, konstnär och smyckedesigner öppnar upp för fina möten och en känsla av att denna kraft sänds vidare till de som möter Katarina eller hennes verk"

Tack, att ni ser det jag gör av de gåvor jag fått. Tack alla som gratulerat, och som i hjärtat är glada för min skull.

De kreativa näringarna ger oss människor nytt hopp, inspiration och syre. De kreativa näringarna är värdefulla i de flesta sammanhang i livet.

”…En blomma skär och blid…

Mitt i den kalla vinter

I midnatts mörka tid…”

 

b2ap3_thumbnail_MAGMA-stor-.png

Jag med Magmas vice ordförande Jessica Israelsson

Foto: Janåke Isaksson

Grundare av MAGMA: Helena Karlberg Årets Magma kvinna: Ghada Saadi från Piteå.

Katarina Fallholm Lindbäck

Musik Konst Design

Träffar: 193
0

 

Flygplanets inredning var minst sagt färggrann. Lila, olivgrönt, orange och dovt rött. Planet var oändligt stort med två långa gångar, säten i mitten och vid fönstren, med en stor övervåning där cockpit fanns. Arabiska toner spred sig i högtalarsystemet. Jag gick spänd ombord flygplanet som skulle ta mig från London till Jiddah i Saudi-Arabien.

Planet var halvtomt och jag hittade mitt säte vid ett fönster. Innan take-off lästes en bön. En bön för resande på arabiska med en djup mansröst Bismi-Allahi wa al-hamdu li-Allahi…”Det lät olycksbådande och jag kände mig nu verkligen rädd i det stora murriga flygplanet.

Jag tyckte att arabiskan lät hemsk. Hur vågade jag lämna lilla trygga Norrbotten för en muslimsk diktatur? Jag var ju bara 19 år. Men jag ville se världen så trots att jag blev aningen rädd så var jag modig och stålsatte mig för alla eventuella ovanliga upplevelser i det nya landet Saudi-Arabien, och hamnstaden Jiddah.

När vi landade i Saudi-Arabien började några av oss nyanställda att bekanta sig med varandra. Arabiska talades runt omkring oss, inte ett enda ord påminde om något annat språk som jag tidigare studerat. Nej, detta var nya ljud för mig, ganska kraftfulla, gutturala ljud upplevde jag det som. När vi till slut lämnade flygplatsen King Abdul Aziz International airport och började närma oss staden Jiddah blev jag glad för Jiddah visade sig vara lysande inbjudande och färgstark. Människor (män) i vita klädesplagg satt tillsammans i parkerna på stora kuddar och butikerna verkade vara öppna sent på kvällen. Neonskyltarna med arabiska texter lös precis överallt, färsk juice verkade populärt. Kvinnor med svarta abayor gick i klunga och bar på stora shoppingpåsar. Benneton och Rolex var märken jag kände igen. Det här var ingen öken tänkte jag, här fanns liv och rörelse i hamnstaden med världens högsta fontän som stod belyst mittemot det enorma kungliga palatset i bukten av Röda havet. Här skulle jag känna mig hemma, kände jag - i Kräftans vändkrets.

På ett toppmodernt träningscenter blev jag och 20 andra skandinaviska tjejer service- och säkerhetstränade för alla Saudias flygplanstyper. All undervisning var på engelska.

Ett flygvärdinnecertifikat kunde bara hålla för tre flygplanstyper, så jag valde att hålla mig till Boeing 737, 747-300 samt franska Airbus -300. På dessa tre flygplan kunde jag allt om placeringen och användandet av säkerhetsutrustningen. Och jag ärde mig stoppa blödningar med pressurepoint eller torniquet, Heimlich Manuver för vuxna och barn, CPR, Cardio Pulmonary Recitation. Återupplivning.

Vi gjorde safety demonstrationerna på engelska och arabiska och kunde öppna alla former av flygplansdörrar, och att hoppa ut ur höga flygplan på ett korrekt sätt.

Vi lärde oss också att släcka bränder och att kritiskt granska passagerare som kunde vara potentiella kapare, men också att utse ABM Able bodied men – en eller två passagerarna som kunde hjälpa till vid eventuell fara.

Vi blev uppmanade att tänka på vår egen säkerhet i första hand vid eventuella ”katastrofer”.

För vad är en död flygvärd till för hjälp? Vi var där för de överlevande passagerarnas säkerhet och då måste vi hålla oss vid liv.

Livet i Saudi var speciellt. Det var alltid en air av spänning i Jiddah och stjärnorna på himlen verkade större och hängde närmare oss än någonstans på jorden. Att man kunde leva ett så inspirerande liv med spännande människor från jordens alla hörn vid Röda havet, hade jag inte kunnat drömma om då jag lämnade lilla Kalix för att slippa ännu en kall och livlös vinter. Jiddah, Saudi-Arabien öppnade mina ögon för vad livet hade att erbjuda en ung, lång kvinna med ögon och öron öppna. I Saudi-Arabien fanns allt man kunde önska sig, och världen stod i kö för att leverera sitt senaste till landet. Jag arbetade medan jag reste till New Delhi, Paris eller någon annan världsstad tillsammans med andra roliga unga människor. Efter ett år stationerade jag mig i New York, och flög tre gånger i månaden till landet som bestod av olja, salt och sand.

Sand omringade också Tarek Tahers stora strandvilla, med jetty, yacht och mindre racerbåtar. Han hade stall med hästar denna lilla saudi med glasögon och krulligt hår. Han levde för sina hästar och är i nutid en prisbelönt endurance ryttare.

En kväll var Tarek som normalt var full av rörelse lite lågmäld och filosofisk då några av oss i gruppen som besökte honom gick runt på hans ägor vid havet och talade om att allt ”dallrade” av energi i Jiddah, särskilt på natten när man tittade mot stjärnorna. Då sa han: ”När hjärtat av all religion blomstrar, är jordens undergång nära”. Jag har aldrig glömt de orden och har spanat mot Saudi i alla år sedan jag lämnade landet 1988, för att se om jag märkte något. 2011 talade man på fullaste allvar om att öppna det stängda landet för turister. Men det har inte ännu skett. Gulfkriget utarmade stora kassareserver och 9/11 har inte heller gynnat ekonomin.

Oljan kommer ju att ta slut så småningom och man söker nya sätt att få in pengar på. Turism?

Vad menade han med ”blomstra” - egentligen?

Katarina Fallholm Lindbäck
mezzo, formgivare och kreatör

Träffar: 307
0

Med jämna mellanrum plingar det till i min telefon och jag får en notis från NASA's app "Exoplanet" som berättar att en ny planet har upptäckts. När jag öppnar appen så tar den med mig på en snabb 3D animerad resa genom vintergatan. Vi börjar vid solen och åker sedan ut i vintergatan för att snabbt landa vid den nyupptäckta planeten. Fantastiskt! Fast i jakten på E.T är det mesta som hittas ganska ointressant ur den synpunkten, men ibland så händer det att någonting betydligt mer intressant upptäcks. En planet med precis rätt förhållanden och som ligger på lagomt avstånd till sin stjärna.

Det finns idag cirka 1170 st bekräftade extrasolära planeter. Planeter som ligger utanför vårt eget solsystem. Och ungefär dubbla antalet planetkandidater som väntar på att bli bekräftade. En hel drös skulle jag vilja påstå. Tänk dig 1770 outforskade världar. Världar dit man skulle kunna färdas, platser som är verkliga, platser som existerar på riktigt. Och vi har bara börjat! Upptäckten av exoplaneter går med rasande fart med tanke på att den första planeten upptäcktes så sent som år 1995. Planeter är alltså extremt vanligt, vilket är en helt ny upptäckt. Kosmologer och forskare inom området säger att uppskattningsvis 5-10% av stjärnorna i vår galax har planeter i sin omloppsbana, och de flesta av dem solsystem. Då kan man snabbt räkna ut att vi har många miljoner explaneter där ute. Kanske är det just vi som lever nu som får svara på en av de mest grundläggande frågorna: Är vi ensamma i universum? Vi har i alla fall aldrig varit så nära svaret. Jag undrar ibland vad det skulle betyda för oss om vi en dag slog på TV:n och på varje kanal var det ett enormt pådrag om att de hittat bevis för en annan civilisation i universum. Vad hade det gjort med oss människor? Vi hade alla kommit ihåg den dagen för resten av våra liv.

Medan vi människor iakttar och gör våra mätningar från jorden så finns det en sond vid namn Voyager 1 som skickades upp för 36 år sedan. Sonden lämnade vårt solsystem för drygt en månad sedan och ingenting vi människor skapat har någonsin färdats så långt hemifrån. Nästa anhalt är vår närmaste stjärna! Med på sonden finns ett meddelande från FN's före detta Generalsekreterare Kurt Waldheim och jag tycker det är lika rörande varje gång jag hör det. Det låter ungefär såhär: "Jag skickar hälsning på uppdrag av folket från planeten Jorden. Vi lämnar nu vårt solsystem och åker ut i universum. Söker endast fred och vänskap. Att undervisa, om så efterfrågas. Att undervisas - om vi har tur!" Det finns något härligt med dom där raderna, något optimistiskt. I rymdsonden finns även ljud från exempelvis vulkaner, regn, eld och valsång. Även från kyssar. Och ett stycke från Beethoven och Chuck Berrys "Johhny B. Goode". Det finns något kittlande att veta att någonstans där ute, i den interstellära rymden så åker dessa meddelanden från oss människor. Sonden kommer förmodligen klara sig längre än vi själva, flera miljoner år, och en dag kanske den är det enda beviset att vi verkligen funnits. Men chansen att någon skulle hitta Voyager 1 och faktiskt få användning av innehållet är väldigt liten. Men den kanske mest är skickad för vår egen skull, eller hur. För att det känns bra att i alla fall ha gjort det.

Träffar: 1029
0

Postad av den i Krönikor

Sedan jag upptäckte att tid går olika fort beroende på om du står uppe på ett berg eller befinner dig djupt nere i en dal har tiden fascinerat mig. Det låter så osannolikt, eller hur? Går verkligen klockan långsammare uppe på ett berg? På riktigt? När jag fick veta det gick jag runt i dagar och försökte smälta vad det egentligen innebar. Varför är det ingen som berättat det tidigare? Vet gemene man eller kvinna om det här, tänkte jag. Vet mina föräldrar om det? Nej det tror jag inte. Kassörskan på Ica, vet hon om det? Ska jag snabbt dra det för henne när det blir min tur i kön? Det finns så mycket med tiden som är intressant när man väl börjar gräva i den. Detta gör mig galen, men också lugn. Det finns alltid nya lager av världen att upptäcka, nya upptäckter som berättar att världen är bra mycket märkligare än vad man tror.

Jag tänkte berätta kort om tid och alla dess märkvärdigheter, för tiden är så egendomlig. Om man pratar om tidsresor tänker de flesta kanske på någon slags stålmodul som det sprutar gnistror om och som får en att färdas antingen bakåt eller framåt i tiden. Sanningen är att en värld som tillåter tidsresor bakåt i tiden inte kan existera. Jag ska berätta varför. Låt oss anta att du är fast besluten att resa bakåt i tiden och skapa en paradox, även om det skulle kunna kosta dig livet. Du står i ditt vardagsrum och har på något sätt lyckats skapa ett maskhål, en tidstunneln som sträcker sig 1 minut bakåt i tiden. Inte särskilt länge, men även en minut kan få förödande konsekvenser. Framför dig står ett litet bord med en isärplockad pistol. Du monterar pistolen, laddar den och kliver sedan in genom maskhålet. Från andra sidan maskhålet kan du nu se dig själv för exakt en minut sedan. Men tänk om du använde maskhålet för att skjuta ditt tidigare själv. Pang! Du är nu död. Dödad innan du ens monterat pistolen. Men, vem var det då som avfyrade skottet? Det är denna typ av situation som ger kosmologer mardrömmar. Det verkar därför som att resa bakåt i tiden aldrig kan vara möjligt. Men det finns andra sätt att resa i tiden på. Andra exempel som faktiskt är fullt möjliga!

Tänk på tiden som en flod som flyter. Det verkar som om vi alla flyter obevekligt med i tidens ström vare sig vi vill eller inte. Men tid är som en flod på ett annat sätt också, den flyter olika fort på olika platser. Ta pyramiden från Giza som exempel, en jättepyramid som väger nära 40 miljoner ton. Och som med allting annat som är stort och tungt, flyter tiden långsammare i närheten av det. Det är sant! Men för att resa i tiden behöver vi något som är bra mycket större än en pyramid. Och ganska precis 26.000 ljusår ifrån oss, dold bakom enorma gasmoln och stjärnor ligger det tyngsta objektet i hela galaxen. Ett supermassivt svart hål. En kolsvart himlakropp med vikten av fyra miljoner solar. En himlakropp så tung, att gravitationen är så stark, att inte ens ljuset kan ta sig därifrån! Då kan inget annat heller ta sig därifrån. Ett svart hål slukar allting och alla som råkar komma för nära. Men vad skulle hända om vi befann oss på precis lagomt avstånd från det svarta hålet? Just så att vi klarar oss! Ingenting annat i vår galax har sådan dramatisk inverkan på tiden. Om vi skulle ge oss ut på en sådan resa tillsammans och vi planerade att cirkulera runt det svarta hålet i 5 år, skulle 10 år ha passerat längre bort från det svarta hålet. Vi har alltså gjort en tidsresa fem år in i framtiden när vi kommer tillbaka. Skulle vi vara borta ännu längre, skulle skillnaden bli ännu större. Vi upplever inte att tiden går långsammare i rymdskeppet, eftersom tiden går långsammare går all fysik, all biologi och all kemi också långsammare. Du tänker långsammare! Och därför kommer vi heller aldrig att uppfatta det.

Vi kan också göra tidsresor beroende på hur fort vi färdas. Att ingenting kan färdas snabbare än ljuset är den mest erkända och etablerade principen inom vetenskapen. Men faktum är att färdas nära ljushastigheten transporterar dig in i framtiden. För att förklara hur, måste vi ta hjälp av lite science fiction. Ett tåg, vars människan ännu inte lyckats bygga. Tänk dig en tågräls som gick i en perfekt ring runt hela vår planet. Och ett väldigt, väldigt snabbt tåg. Inuti tåget finns passagerare som vanligt, gamla som unga, med en biljett i handen som lyder "Framtiden - Enkelbiljett". Tåget sätter fart och börjar accelerera. Fortare och fortare. Tåget kan aldrig gå exakt lika snabbt som ljuset eftersom fysikens lagar förbjuder det. Men i sinom tid har tåget accelererat färdigt och nått sin maxhastighet strax under ljusets, och då händer någonting spektakulärt. Tiden inuti tåget saktas ned och går långsammare i förhållande till övriga världen. Endast på tåget händer detta, livet på jorden fortsätter precis som vanligt. 

Tåget lämnade stationen den 31 december år 2050. Passagerarna har nu färdas i en vecka innan tåget till slut kommer till ett stopp och stannar vid en perrong. Tiden inuti tåget har saktas ned så pass mycket att passagerarna bara upplevt att det gått en vecka, men medan dörrarna öppnas och trötta passagerare kliver ut på perrongen ser de att 100 år passerat utanför. De är nu nyårsdagen år 2150 och de har rest hundra år framåt i tiden.

 

 

Vill du skriva till mig?

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

 

 

Träffar: 1023
0

Jag har länge funderat på om jag förbaskat nog inte lever i den mest ointressanta tiden i världhistorien. En värld som paradoxalt nog betår av masshybris och bekräftelsebehov. Fast så kanske det alltid har sett ut. Men jag har nu insett att det är ett privilegium att vara vid liv just nu! Ett privilegium eftersom vi är på udden till något så extraordinärt att det nästan är helt otänkbart. Medan världen har diskuterat global uppvärmning, världsfred och noshörningen Nelson har ett tiotusentals forskare världen över stannat kvar nere i sina laboratorium, och resultatet av den forskningen håller sakta på att stiga upp till ytan. För snart, mycket tidigare än vad vi trott, kommer vad vi anser vara människa att förändras radikalt. Gryningen av det tredje milleniumet kommer vägleda oss in i en ny era, en transhuman ålder där vi överskrider våra mänskliga begränsningar. Där gränsen mellan människa och maskin suddas ut.

Utvecklingen accelererar allt fortare. Och inte så överraskande med tanke på att det idag finns fler aktiva forskare än vad det någonsin funnits i historien - sammanlagt! Och vi använder oss hela tiden av den senaste teknologin för att skapa den nästa teknologin. Denna trend kommer aldrig att ta slut. I dagens samhälle upplever vi faktiskt större förändring på ett år än vad vi tidigare gjort på flera tusen år. För att sätta det i perspektiv så har vi alltså upplevt större förändring de senaste fem åren än på hela 11,12,13,14,15,16,17,18 och 1900-talet tillsammans! Jag tror inte det finns någon gräns vad vi människor är kapabla till, bara någon har fantiserat om det så är det möjligt - Detta var sant för den första datorn och kommer även vara sant när vi skapar en intelligent robot. De flesta som sysslar med denna typen av forskning menar att vi redan är på väg ut ur informationssamhället och in i robotsamhället. Snart kommer de att dyka upp på sjukhus, ålderdomshem, skolor och på andra institutioner. Därefter är steget inte långt innan vi har dem i våra hem - De intelligenta robotarna är på väg.

Jag kom för en tid sedan i kontakt med en mycket intressant person vid namn Ray Kurzweil, en framtidsvisionär bäst i sitt slag. Han är uppfinnare, författare och director of technology på Google. Han har skrivit boken "The Singularity is near" och berättar om vad han förutspår för framtiden. "The Singularity" Eller Singulariteten, innebär den punkt när utvecklingen går med sådan hastighet att vi inte längre förstår vad som försigår runt omkring oss. Förändringstakten kommer en dag vara snabb att vi inte längre kommer kunna hänga med såvida vi inte förbättrar vår egen intelligens. Detta kan vi göra genom en sammanslagning med den nya intelligenta teknologin vi skapar och ur uppkomsten av Artificiell Intelligens. Ray Kurzweil menar att vi kommer förstå hjärnan inom 20 år och han har satt datumet till år 2029 då vi kan skapa en robot som är lika kapabel och intelligent som en människa. Därefter är steget väldigt kort innan de blir mer kapabla och mer intelligenta. Det handlar om att bit för bit förstå vad en människa är och sedan översätta detta till ettor och nollor. Man har redan framgångsrikt testat det här på möss som fått delar av sin biologiska hjärna utbytt mot teknologiska delar som fungerar precis på samma sätt. Men vad händer när dessa robotar börjar göra egna framsteg inom forskningen? När de i sin tur skapar ännu mer kapabla robotar som i sin tur gör samma sak. Skapandet av en intelligent robot är en idé, så enorm, att vi måste ta itu med konsekvenserna även om den inte ens kommer äga rum. Det råder inga tvivel om att det kommer vara den viktigaste revolutionen av dem alla. Detta kommer också kunna ge oss människor supermänsklig intelligens, menar Ray Kurzweil. Eftersom vi kan då via sammanslagning med denna icke biologiska intelligensen göra oss själva till hybrider. Våra hjärnor och till och med kroppar kommer alltså till stor del att bestå av teknologi och vi kommer i princip vara hälften människa och hälften maskin - En hybrid.

Jag kommer med glädje anamma en sådan teknik om den en dag finns tillgänglig för mig. Jag är gärna ständigt uppkopplad mot något som bär på all information och kunskap tillgänglig för oss. Med ett fotografiskt minne (bortom denna värld i prestanda) som finns tillgänglig för mig på en bråkdel av en sekund. Jag hade också gärna levt mycket längre än vad min biologiska kropp tillåter mig. Kanske kommer till och med folk som vägrar anpassa sig att halka efter så pass mycket att vi helt enkelt blir för olika för att kalla oss vid samma namn. Forskare varnar också för vad konsekvenserna av en superintelligent robot hade blivit, detta skulle lika gärna kunna vara den punkt då vi tog kol på oss själva. När de väl existerar och är miljoner, kanske miljarder gånger mer intelligenta och kapabla är vi är vad är det som säger att de inte bara förintar oss helt och hållet? Vem är det då som styr skutan egentligen? Jag hade haft svårt att se min hund vara herre över mig. Men även om vi kanske har ett fruktansvärt öde att gå till mötes, hur ska vi kunna hålla oss ifrån att skapa dem? Det går ju inte, de hade varit gudalika för oss. Gudalika! Kanske byggs de redan nu i hemlighet. Jag förstår att detta kan verka en aning vansinnigt. Men den som lever får se. Häj!

 

Vill du skriva till mig?
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Träffar: 1877
0

Universum är större än vad någon, någonsin, någonstans har kunnat drömma om. Det vet vi med säkerhet, och just volymen av detta enorma och vidsträckta universum besöker mig ofta i tankarna. För det första så är det en ganska jobbig sak att gå runt och fundera på eftersom frågorna bara blir fler och fler. För det andra så öppnar det ett fönster till betydelselösheten som inte går att stänga. Någonting skapades ur ingenting och blev sedan till materia, stjärnor, solsystem och galaxer. Till kometer, röda dvärgar och svarta hål. Men vad fanns före det fanns någonting? Alltså. Före första kvarken, elektronen eller atomen. Före den första bit materien, före universum, före någonting. Vad fanns då? Hur länge hade det funnits där? Detta "ingenting" måste ju ha funnits för evigt, eftersom om du tar bort precis allting som finns runt omkring oss så finns det ju fortfarande någonting kvar! Det kan inte INTE finnas någonting och därför måste det ju alltid ha funnits. Vad är meningen med ett oändligt tomrum av ingenting? Det finns såklart inga konkreta svar. Dessa frågorna hittar mig i mina mörkaste skrymslen, och de övermannar mig på ett sådant sätt att jag knappt kan tackla det. De utmanar mitt psyke.

Nåja, livet uppstod i alla fall här. På denna lilla planet nära en högst ordinär stjärna i utkanten av vår galax. Om man frågar forskare om hur livet på jorden uppstod så svarar de flesta – de som inte tror på gudomliga ingripanden såklart – troligen något i stil med att kemiska ämnen bands samman i något slags ursoppa och till slut bildade enkla celler. Att meteoriter som slog ned på den unga jorden förde med sig flera av livets byggstenar är forskarna ganska överens om. Vad de däremot inte kunnat förklara är exakt hur dessa byggstenar kunde utvecklas till fungerande celler. Vägen dit är lång. Vissa säger att den är alltför lång och alltför osannolik för att vara trovärdig. Livet måste därför ha placerats på jorden – från rymden, eller­ av en högre existens. En vanlig hypotes är att livet uppstod kring varma källor på havsbotten. Exakt hur de olika stegen ser ut forskas det kring, och fler och fler detaljer klarnar. En fullständig bild kan vi kanske aldrig få – det kan trots allt ha tagit miljoner år.

Livet som vi känner det uppstod av allt att döma bara en gång. Det betyder att det var en unik händelse, och skulle man göra om allting igen så skulle vi med högsta sannolikhet inte existera. Kanske är vi helt ensamma, och i någon mening finns detta enorma universum bara till för oss. Eller så finns det liv i universum och civilisationer är vanligt, men de är inte nog duktiga på att överleva en längre tid innan dem tar kol på sig själva. Kanske har det till och med funnits liv av vårt slag i vår egen galax, eller så kanske det kommer uppstå först om någon miljard år. Och förmodligen kommer vi dö ut en dag, beroende på hur duktiga vi är på att överleva. Detta betyder givetvis ett större ansvar för oss människor.

Det finns inga korrekta svar på vad meningen med livet är. Förmodligen finns det ingen mening alls och vi finns helt enkelt till på grund av en rad tillfälligheter. Eller så tror man på Gud kanske, och väljer att tro på någonting som skänker glädje och en given mening med ens liv. Jag tror inte på Gud. Jag tror inte det finns någon given mening med våra liv. Men det betyder också att det finns ett utrymme, att vi människor helt enkelt får skapa våran egen mening med våra liv. Vi bestämmer själva vad som är meningsfullt, och jag tycker inte att den världsbilden är mindre tilltalande på något sätt.Tvärtom faktiskt. Häj!

 

 

Träffar: 707
0

Postad av den i Krönikor

I den kristna världen var jorden en gång i tiden omkring 6 000 år gammal. Siffran fick man fram genom att studera bibeln noggrant och räkna generationer efter Adam och Eva, eftersom "begynnelsen" och den första människan (Adam) skapades under samma "skapelsevecka". En tveksam metod kanske någon tycker, och jag är beredd att hålla med. Bland annat eftersom folk blev flera hundra år gamla under gammaltestamentlig tid. Faktum är att bibeln inte säger någonting om hur gammal jorden är utan bara att "himmel och jord", eller rättare sagt "himlarna och jorden", skapades "i begynnelsen" - i alltings början.
Någon som tyckte sig veta ganska precis var den irländska ärkebiskopen James Ussher, som fastslog tidpunkten för skapelsen ganska exakt: natten till den 23 oktober, 4004 f.v.t (före vår tideräkning).
Fler och fler började söka svar bortom bibelns begränsningar och leta på andra ställen efter ledtrådar som kan skvallra om jordens ålder. Om någon skulle fråga mig varför det vetenskapliga tänkandet så småningom slog igenom skulle jag som många andra säga att det var på grund av Sir Isaac Newton. Om man bara tittar lite nämre på honom förstår man att han har betytt mer än många andra, eller kanske allra mest, på så sätt att han ville förändra världen och lyckades också. Newton gav upphov till den mekanistiska världsbilden - idén om ett urverksuniversum som människan kunde undersöka, mäta och i förlängningen bemästra.
Charles Dawins son, George Darwin, räknade till exempel fram att jorden var häpnandsväckande 56 miljoner år gammal. Två andra som försökt sig på detta är bland annat Nestorn inom naturvetenskap Lord Kelvin och hans tidigare assistent John Perry. Kelvin kom fram till att det handlade om mellan 20 och 400 miljoner år. Efter ytterligare några "uträkningar" ändrade han sig till 100 miljoner år, och senare till 20 miljoner år.
John Perry lät sig dock inte stoppas av sin f.d chefs fastställande av jordens ålder utan kom efter egna uträkningar själv fram till att det måste handla om miljarder år istället.
År 1956 kom geokemisten Clair Cameron Patterson fram till att jorden är omkring 4,55 miljarder år gammal, vilket stämmer överens med dagens uppfattning.
Men nu tycks det hända saker igen!
För inte så längesedan (bara några veckor tillbaka) publicerade ESA, den europeiska rymdorganisationen, en rapport om de senaste resultaten från rymdteleskopet Planck. Planckteleskopet skickades upp 14 Maj 2009 och ska utforska den kosmiska bakgrundsstrålningen. Astronomerna har under åren justerat satellitens instrument, studerat data och räknat och räknat. De har nu kommit fram till att universum är 13,81 miljarder år gammalt. Tidigare har man trott att universum är omkring 13,78 miljarder år. Nu kanske du tycker att 30 miljoner år hit och tid inte spelar någon roll när vi pratar om sådana enorma tidsperioder. Och mycket riktigt påverkar det oss inte heller. Det som är intressant är hur vi kommer närmare och närmare en exakt tid för vårt universums skapelse.
Jordens skapelse är en utdragen process och den bildades med de andra planeterna ur solnebulosan, en skivformad massa av stoft och gas som blev över när vår stjärna föddes. Detta var över inom 10-20 miljoner år och månen bildades strax efteråt. Det är svårt att sätta några exakta datum, men med universum är det faktiskt lite enklare.
Rent teoretiskt är det möjligt att säga exakt hur många år, dagar och sekunder sedan allting vi ser runt omkring oss kom till.
Det här är bara en förhoppning men kanske kommer vi en dag kunna säga att universum skapades för exakt 13 813 124 954 år sedan, den 18 April klockan 20:27:03 svensk normaltid. Detta skulle självklart vara intressant att veta av många anledningar, inte minst för att veta vad f*n klockan egentligen är, men det kanske också skulle bli den största och mest betydelsefulla högtiden som någonsin funnits? I alla fall hade jag tyckt det, och kanske får vi fira den tillsammans en vacker dag. Häj!

Vill du skriva till mig? Maila mig på Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Taggad i: blogg
Träffar: 946
0

Arkiv Krönikor

January
February
March
April
May
June
July
August
September
October
November
December
January
February
March
April
May
June
July
August
September
October
November
December
January
February
March
April
May
June
July
August
September
October
November
December
January
February
March
April
May
June
July
August
September
October
November
December
Piteå Gratistidning Gå med i vårat nyhetsbrev